News

Cumbre de los Pueblos -Det alternativa klimatmötet i Lima

FN:s klimattoppmöte COP20 om Kyoto protokollet ägde rum i Lima  den 11-14 december 2014. Under samma vecka hölls det alternativet klimatmötet “Cumbre de los Pueblos”, som samlade sociala organisationer från hela världen i Lima. 
 

Foto: Floresmilo Simbana

 

Floresmilo Simbaña, som är ledare för politisk organisering på den nationella ursprungsfolksrörelsen CONAIE i Ecuador, deltog på det alternativa klimatmötet Cumbre de los Pueblos i Lima. Han är också medlem i vår samarbetsorganisation Kawsay Ecuador. Vi har intervjuat honom om hans bild av utmaningarna som diskuterades på mötet.

Kan du göra en sammanfattning av vad man diskuterade i Lima?

Resultaten från mötet var i stort positiva. Detta beror på flera saker, bl.a. på att mötet lyckades samla en stor del av Latinamerikas sociala rörelser samt organisationer från andra delar av världen, som Afrika, Europa och Asien. Detta trots att det var svårt för många att delta. Man lyckades göra dessa rörelsers röster hörda och opponera sig mot stater och andra internationella organisationer som deltog på COP20-mötet. Man lyckades nå konsensus i frågor förande protester mot utvinning av naturresurser som påverkar de icke-industrialiserade länderna. Men man lyckades även få till en bred diskussion om alternativ till kapitalismen, speciellt om allternativ till gruvnäringen. Detta var enligt min mening en av de största framgångarna på mötet.

Självklart fanns det även en del meningsskiljaktigheter, men det är en del av debatten.

Vilka är de största utmaningarna som diskuterades på mötet?

På det alternativa klimatmötet Cumbre de los Pueblos diskuterades tre huvudsakliga utmaningar:

Klimatproblemet inte är ett etiskt problem och alla på planeten är inte ansvariga, utan problemet kommer från det kapitalistiska systemet. Dvs. problemet är en följd av att naturen har kommersialiserats. Detta beror på att naturen är en av de största källorna till rikedom och kapitalistisk ackumulering (för staten och särskilt för de transnationella företagen). Den andra källan är arbetskraften.

Ingen hänsyn tas till naturen som källa till liv. Detta gäller inte bara naturen i sig (flora och fauna), utan även våra samhällen. Det viktiga är hur mycket vinst som naturen kan generera. Man tar inte hänsyn till hur man påverkar naturen, t.ex. förstörelse av urskog; förorening av vatten;global uppvärmning; förorening av mark, etc.

Man tar inte heller hänsyn till vilka konsekvenser miljöförstöringar får på människors livssituation. Med detta menar jag klimatflyktingar;  förstörda livsmiljöer – främst för ursprungsfolk –;  påverkan på lokala jordbrukssystem, vilket påverkar matsuveräniteten – främst i icke-industrialiserade länder.

Det handlar även om urskillningslös exploatering av arbetskraft i dessa länder. En av utmaningarna som diskuterades på mötet var klimatproblemet som en strukturell följd av det rådande systemet. Dessutom fördömdes organisationer, som internationella kooperativ och stater, som är ansvariga och som tjänar på systemet och på de globala miljöproblemen. Därför måste men leta efter helhetslösningar, som mötets slogan säger: Vi måsta ändra systemet – inte miljön!

Den andra huvudsakliga utmaningen som diskuterades på mötet i Lima var att leta efter och sprida antikapitalistiska, antirasistiska och ekologiska alternativ som motsätter sig de ”falska lösningarna” som länderna på COP20 mötet föreslog. Staterna och de globala maktcentren säger att det inte finns alternativ till kapitalismen, den gröna kapitalismen, och ursprungsfolken säger att det visst finns alternativ, och att många av dessa alternativ inte bara är relevanta utan att det också finns historiska exempel på alternativ.

Detta gäller särskilt ursprungsfolkssamhällena som visar att deras samhällsorganisation, som kommunitarismen, som trots att den är hotad, är relevanta som alternativ till kapitalismen. Andra alternativ som förespråkas av alla mötesdeltagare är matsuveränitet, som är ett ekonomiskt system som främjar social och kulturell reproduktion samtidigt som det är ekonomiskt hållbart. Detta system ger arbetstillfällen och mat åt samhällena, och bidrar dessutom till att kyla ner planeten.

Den tredje utmaningen är att fördöma och opponera sig mot gruvnäringen, som är den nuvarande strategin som kapitalet använder för att komma ur krisen. Men den leder till förödelse i regioner och länder. Gruvnäringen förstärker den globala miljökrisen och skapar ekonomiska, politiska och teknologiska splittringar mellan de industrialiserade och icke-industrialiserade länderna.

Detta har lett kriminalisering av sociala protester i länderna där man utvinner naturresurser. I dessa länder protesterar samhällen som påverkas av utvinningen av naturresurser (gruvnäring, olja, gas, vatten etc.). Som svar på protesterna har transnationella företag och stater åtalat, förföljt och t.o.m. eliminerat de som protesterar mot denna politik. Detta är en av de mest brådskande utmaningarna för alla organisationer som deltog på mötet i Lima.

Vilka är de största kontroverserna mellan länderna i syd och nord?

Kontroverserna är många, bl.a. angående miljökrisen. För de industrialiserade länderna ligger problemet i tekniska lösningar, metoder för att exploatera naturen. De ser t.o.m. problemet som ett etiskt problem där vi alla har samma ansvar. De tror att lösningen ligger i att utveckla metoder för en ”ekologiskt hållbar” exploatering, i moderna teknologier som är miljövänliga, och t.o.m. att det går att lösa problemet genom kapitalismen – att de som smutsar ner (Stater eller företag) ska betala för föroreningarna och att de sedan ska kunna fortsätta med att förorena. Och, som jag nämnde ovan, har problemen andra orsaker för ursprungsfolken och därför är också lösningar som är mycket annorlunda.

Vilka rekommendationer ger du till regeringar i EU och i Sverige?

Snarare än att ge rekommendationer till stater, tror jag att det är bättre att föra en dialog med sociala rörelser i dessa länder. En av slutsatserna från mötet var att stater och regeringar inte kommer att göra mer än det som ligger i deras och i deras korporationers direkta intressen. Det är befolkningen, de sociala rörelserna, som måste ta upp utmaningen att skapa förändring, att försvara naturen. Jag skulle vilja säga att organisationer från Europa och Sverige har en stor utmaning eftersom det är där som slutförhandlingarna för det nya klimatavtalet kommer att äga rum. COP 21 kommer att äga rum i Paris. Självklart är det ett ansvar som ligger på oss alla, men denna gång äger mötet rum i Europa

Ser man effekterna av klimatförändringarna i Ecuador?

I Ecuador som i resten av världen, det är ett globalt fenomen. Vi, i likhet med andra platser, lider av effekterna av klimatförändringarna; förändrat klimat, kraftiga regn och långvarig torka, avsmältning av glaciärer och en allt snabbare utvinning av naturresurser.

Vilka åtgärder borde man ta i Ecuador för att undvika klimatförändringarna?

I Ecuador tror vi att en av de grundläggande åtgärderna som bidrar till att bromsa klimatförändringarna är att inte öppna för nya utvinningar av naturresurser, som storskalig gruvnäring, att lämna oljan kvar i marken – särskilt i områden med hög biodiversitet som i Yasuní, samt skapa strukturer för ett jordbruk utifrån matsuveränitet. Detta och andra saker.

Hur bidrar ursprungsfolksrörelsen i Ecuador till att ändra miljösituationen i Ecuador?

Först måste jag klargöra att det huvudsakliga ansvaret för klimatförändringarna är stater och transnationella korporationer, dvs. systemet. Vi är också medvetna om att våra samhällen måste ta på oss ansvaret att hitta lösningar på detta globala problem. Ursprungsfolksrörelsen har bidragit på många sätt. Vi tror att vårt huvudsakliga bidrag är motståndet mot den neoliberala politiken som försöker privatisera stora områden för att exploatera biodiversitet y naturresurser, som vatten, olja, och mineraler. Dessutom arbetar vi med alternativ jordbruksproduktion, t.ex. kollektiv ekonomi, ekologisk odling, bevaring av vattenkällor. Alla dessa initiativ utgör en del av det globala förslaget om matsuveränitet och Sumak Kawsay∗, Buen Vivir, som diskuteras för tillfället. 

Vad gjorde du i Cumbre de los Pueblos?

Jag var där för att prata om den nya vattenlagen i Ecuador samt om regeringens skyldighet att rådfråga ursprungsfolken i beslut som påverkar våra rättigheter. Regeringen är skyldig att göra detta eftersom Ecuador ratificerade ILO-konventionen 169 år 1998.

 ∗ Sumak Kawsay betyder “det goda livet” på kichwa. Det är en utvecklingsmodell som grundar sig på ursprungsfolkens kosmovision.

Intervju och översättning: Adriana Tovar och Fredrik Johansson